Innan jag lämnade Jämtland var jag till min pappas grav och gjorde fint. En ros till både mamma och pappa. Solen lyste och gjorde naturen så fin i den vintervita tiden.
Det kändes oerhört skönt att kunna ha varit med mamma i sin sista tid. Jag vet att det var dax för henne och jag fick vara med och känna att hon var redo. Hon och hennes kropp hade levt färdigt och fått och gett mycket. Hennes första barnbarnsbarn är på väg och generationerna går vidare, med ljust minne bevarat.
Jag körde runt i min hembygd innan jag sa hej då för denna gång. Det är många turer kvar innan allt är avslutat. Det är det som känns extra tungt, mitt barndomshem och hembygd ska också minska i vikt för mig, åtminstone i fysisk form. Minnena och upplevelserna kan ingen ta ifrån mig, de kommer bara att sakta tyna bort. Men vissa kommer alltid att finnas kvar i en särskild plats i hjärtat. Dofter och olika bilder kommer ju att förstärka mycket, även samtal med andra kommer hålla dem vid klarare minne.
Visst är människans förmågor fantastiska!
Sen var det dax att ta tåget söder
ut, bort från ett vackert vintrigt Jämtland:)
Så kommer jag hem till våren, mmmm...
Det finns ju en anledning till att jag bor här och besöker Jämtland, årstiderna;)
Vardagen går vidare som om inget har hänt, men det har det.
Det gäller bara att välja rätt väg och ibland åtminstone följa skyltarna, det kan få ödes stigna konsekvenser annars.
Kram på er alla där ute!
Ha en bra dag!
Önskar en bra dag till dig också! Håller med om att människans förmågor verkligen är fantastiska, att klara av att mista en människa som funnits med i hela ens liv är nog det absolut jobbigaste vi kan vara med om trots att personen är gammal och har "levt färdigt". Saknaden finns alltid där! Ta hand om dig! Kram från en "vän i bloggvärlden" :)
SvaraRadera